Popsong2006

Tristess upplevs vid avsaknad av stimulans. Tristess är inte självt ett mentalt tillstånd men kan orsakas av speciella mentala tillstånd. Tristess kan vara en synonym för uttråkad eller liknande.

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Tristess)


Känslan är kvävande.

Trots min teori om reproduktivitet av sömnhormonet melatonin och desperata försök att få tag i en ljusterpistudio i Borås (till synes omöjligt i den här skitstan, där det är mer än berättigat med tanke på de 9 soltimmar vi hittills haft i november månad), är jag utvilad.
Effektiv som ingen annan lördagsmorgon har jag uträttat det jag planerat och lite till.

I avsaknad av andra händelser i mitt liv, förutom min nyktra kväll på en 18årsmiddag igår, känner jag nu att orden flödar utan någon substans så jag sätter väl punkt där .

Hörde en operalåt på radion och mindes kvällen jag såg Phantom of the Opera.
Fantastisk film, fantastisk musik:

Något i stil med den här anorektiska uppenbarelsen är väl ungefär vad jag ämnar satsa på
(sagt med en viss ton av ironi på rösten med tanke på min alldeles för nära relation till fet mat och godis).
Hur som helst, "I love my life"

Jag skyller min totala avsaknad av såväl motivation som ambition på feber
(men egentligen är jag nog fortfarande lite bakfull efter min canacasfylla på folköl, glögg, tequila, cider och rosa pantern)
och går därför inte till skolan idag.
Tittade igenom min plånbok och insåg att jag bara har kvitton från Trägårn och en kiosk,
där mina inköp bestod av öl, drinkar, cider och cigaretter.
Jag drack kaffe, åt en macka och en chokladboll till frukost.


Slutsats: jag måste börja leva mer hälsosamt.


Nu är min plan att prata ut
och sedan skriva färdigt min filosofiska betraktelse över självmordet.

Perfect time for:
a cigarette
another drink
a cigarette
another drink
some crisps
another drink
a cigarette
some wine
some wine
more wine
more
more
a french kiss
another drink
a cigarette
some wine
more wine
several french kisses

Såhär ser jag ut:






Såhär vill jag se ut:



Och sånhär musik vill jag göra:

Det hörs en röst som är saknad
det bultar till i ett flämtande hjärta
det piper till i telefon.

Det är visst nån som är tillbaka
och det är svårt att säga mer än så.

Inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår
inga planer men ett steg.
Inte där än men på väg
inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår.
Inte ja men inte nej
inte bra men helt okej

Det är visst nån som är tillbaka

Tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka.
Tusen avtryck i den grå trottoaren,
tusen omvägar hem.

Det är visst nån som är tillbaka

Efter att ha sovit 12 timmar kan man inte må annat än bra!

Funderar på om den här kvällen ska vara dagen då jag öppnade mitt hjärta och förblödde över mina och dina ord.

Här sitter jag och bestämmer min framtid, kompad av Kent som sjunger "du sa: rädslan den dör långsamt för oss".
Det kittlar i maggropen, som att åka bergodalbana, när jag kikar runt på Sorbonnes hemsida och det slår mig att jag kan befinna mig på Paris gator för att studera det franska språket och konstens historia om mindre än ett år.

ETT ÅR.

För ett år sedan idag satt jag antagligen på samma stol, vid samma dator och skrev samma dravel som jag gör nu.

Om ett år från idag kan jag istället sitta på ett café, med mina nyvunna franska vänner, dricka kaffe och skriva ett vykort till min farmor. 

FANTASTISKT, FÖRVÅNANDE, UNDERBART

jag
är
pigg


!!!!!

Det blev inget Harry's med äldre rika män. Jag blev fast på Trägårn - full på två folköl från förfesten och med alldeles för mycket pengar att spendera på cider och shots.
Ful och fullast hamnade jag på en efterfest, drack rosévin ur flaskan (blev fullare) och slutade i en säng med en yngre man än planerat. Vi gav varandra en puss, sa god natt och jag somnade med hans arm om min midja.




Andra behöver sova en natt, för oss räcker det lätt med en kvart
Andra behöver fylla på jämnt, vi kör på som om inget har hänt
Det är ett handikapp att livet, ivern, lusten brinner för starkt

...orkar inte studera mig till en framtid.
I jakten på en annan lösning till min dröm om att flytta till Paris och bli rik planerar jag att slösa ut lite pengar på alkohol ikväll, vem vet? Kanske kommer jag in på Harry's, träffar en rik snygg och trevlig man, gifter mig och slipper på så sätt studera nu och jobba sedan.

Jag vet inte om det är konservativt dumt i huvudet eller lite gulligt traditionellt att jag köpte tre skivor för 476 kronor idag, men om inte annat är det med all säkerhet värt det:
Markus Krunegård, Kent och MGMT är en förträfflig mix av det absolut bästa här i världen!

Men klockan är 15.30 och jag ska snart jobba
(vill inte inte inte inte inte inte inte)

Nu måste det bli helg snart, så att jag kan svepa mig ett glas vin eller femton.
Förhoppningsvis kommer det att dränka den besatta känslan inom mig och kanske kan jag tänka på annat än bara dig efter det.

Det verkar som att Krunegård ska få leka livräddare den här hösten också





Svetten täcker sängen
allt jag vill är att vakna med dig tätt intill
men sömnen
satans jävla sömnen
var är den?
Istället ligger man på rygg och ältar minnen.

Du kan dränka dig i minnen eller litervis med vin.

Jag är lite sugen på den där ljusröda (nästan rosa) ofta söta och lite pajsmakande drycken, som sköljer ner alla bekymmer du någonsin oroat dig för i magsäcken.
Några liter rosé hade med andra ord varit gott.
Bekymrena stannar kvar kring magtrakten och kommer antingen upp när du kaskadspyr ensam på en trappa i den kallaste vinternatten mitt på Allégatan, eller stannar där tills nästa helg då du lika desperat försöker dränka dem med all annan möjlig spirituosa - öl, tequila, cider, rödvin, vitt vin, mintu, vodka, mäsk, handsprit; ja, vad än du kan komma över och kan tänkas bli riktigt onykter av.
För som min vän så fint uttryckte det en dag när vi stod ute i spöregnet - hon med en cancerpinne i handen, jag med frusen näsa - "det är inte vädret, det är livet".

Klockan slår snart halv sju och jag har ätit lite pasta och alldeles för många kakor idag. Jag känner mig inte värdig mer mat, men en insmugglad vodka står och väntar på bättre dagar under min säng.
Visserligen är idag en jävligt dålig dag, men kanske kan min vän göra den bättre?
Eller så är det början på mitt slut som alkoholist...
Här når vi då frågan som jag ställt mig de senaste fem åren, är det värt det? Är livet värt att kämpa vidare för?
Är det värt att reda ut alla bekymmer eller är det dags att förstå att det alltid kommer fler och därför är lika bra att ignorera dem med vinflaskan i ena handen och cigaretten i den andra?
Eller är det dags för mig att inse och erkänna att det inte är livet, utan jag som är problemet?
Men precis som min nuvarande nollprocentiga motivation till att göra sådant som jag borde börjar livsgnistan brinna ut och om det inte händer mig något bra snart kommer den att slockna helt.

Jag vet att jag egentligen inte har några rättigheter att uttrycka mina klagomål. Jag har vänner (relationer som jag däremot tillsynes börjar fucka upp åt alla håll och kanter), en familj (som dock tar all min energi och ger mig sömnproblem med sitt tjafs, sina klagomål och sin existens), ett hus (vilket i och försäg i nuläget är lika mörkt och kallt som en tortyrkammare i ett DDR-fängelse), tillgång till ordentlig mat (som jag däremot övergivit för allt som stavas godis, glass, kakor och alkohol vilket har givit mig ett extra onödigt lager fett och samtidigt ett nytt bekymmer att försöka fly från) samt en säng med ett täcke och en kudde (som jag mer än gärna vill dela med någon, men som ingen vill dela med mig).

Alltså, är jag bara en bitter jävel utan vilja att utnyttja de möjligheter jag har för att skapa mig ett någorlunda lycklig liv.





Skål på den!

Jag står i Vasaparken, ser pojkar och flickor gå igenom kärlekslunder.
Jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden, om jag kunde.


så som du sjöng det.

Det känns som att du är min Lars Winnerbäck
och jag antar att jag är din fröken Svår.

Jag undrar bara vad du vill


(och jag slutar som vanligt inte att tänka på vad som händer om du inte vill det som jag vill att du ska vilja och det får mig att börja gråta. Sedan tänker jag att jag inte ens själv vet om jag vill att du ska vilja det jag tror att jag vill att du ska vilja och då börjar jag gråta ännu mer)