Popsong2006

Det är du och jag, dagboken. Du finns alltid här; som en trygg, varm kudde att bara sjunka tillbaka på, gråta i, krama om. Ni är båda väldigt omänskliga, du och kudden alltså, men det gör inget.
Jag och människor går inte så bra ihop, förstår du.
Du kan se mig och andra människor lite som en.... som en.... nej fan, jag hittar ingen bra jämförelse.
Kanske som en tjockis och en godisbit. Tjockisen vill äta godisbiten, men vet att hon inte borde. Godisen vill inte bli uppäten, den vill inte dö, men samtidigt förstår den att den måste ätas. Den måste uppfylla sin naturliga funktion liksom.
Det var en dålig metafor, men det får du ta dagboken.
Jag orkar inte vara med människor, men jag vill heller inte vara ensam.
Jag tycker bara att någon ska komma fram, klappa mig på huvudet, sjunga en låt, bjuda mig på en drink, dansa med mig, ta med mig hem, krama om mig, smeka min kind, pussa mig på näsan, säga "jag tycker om dig" utan att ångra sig.

Det tycker jag. Så, dagboken, vad tänker du göra åt det?

Vad säger du? Jag hör inte?
Va?
Ska jag göra något åt det? Jag, själv? Är det mitt ansvar?

Nene, nu tycker jag att du tar i.
Säger du att du förnekar min situation? Tycker du att jag skyller mina problem på uppdiktade fantasier?
Nene, nu är det du som ljuger. Faktiskt.

Jag som trodde du var min vän, dagboken. Vänner ljuger inte. Faktiskt.
Ne, nu är det du som är dum. Sitt inte där och säg att jag har fel! Jag har aldrig fel, dagboken.

Dagboksjävel. Nu är det du som är tyst.


Tyst, sa jag!