Popsong2006

Älskar att jag vaknar av the mensvärk from h e l l som ett extra plus på mina övriga sjukdomssymtom, passande nog såhär lagom till att jag ska ta tåget upp till Stockholm.

Pirripirri är någon krydda har jag för mig (?), men jag syftar mer till mitt ständiga pirr i magen. Om det är för att min studentmössa är på vift i gud-vet-var eller för att jag (med eller utan mössa) tar studenten om typ 16 dagar, har jag ingen aning. Jag vaknar dock alltid upp med smärre hjärtklappning och småskakande händer.
Om några månader (något år) kanske jag befinner mig i London eller Paris, men innan det väntar sommar sommar sommar (och bal) och det ska bli så bra.

Lalala. (Ignorera min munterhet och mitt babbel à la Blondinbella, likt de bästa låtar skrivs de bästa inläggen när man mår skit och längtar efter döden).

En liten småsorglig, småvacker underbar låt på det:

Jag hatar män av flera anledningar. Den främsta är antagligen det faktum att jag är ensam och olegad, men det mesta av hatet bidrar de själva med utan inblandning av min bitterhet.
På Bränneriet igår kl 21.00, kom det fram en 52årig man till mig och presenterade sig som "Extra Lars" (tydligen skulle han vara extra välutrustad..........................). Han synade mig upp och ner, lät blicken vila snusk-pervo-länge på min barm, och sade "mina ögon är överallt och de gillar vad de ser."
Jag drabbades av kräckreflexer och dödsångest och begav mig (läs flydde fältet) till en vän i hopp om att bli legad. Men nej. Jag krävde lite närhet, dock ingen kärlek eller ömma ord, men blev trots detta bortprioriterad till förmån för ett dataspel.

Det känns som att jag ligger och krälar på botten av den brunn som en gång var källan till min självkänsla. Det enda jag har kvar är min bröst, men den enda som vill ha dem är nyskild och var vid tillfället full på två flaskor vin.

Sluta. Ät.

Kille, 35 år, sitter på bussen jävligt packad en fredagkväll. Natten har varit lyckad, iklädd sin stilar-outfit; lila skjorta, slitna jeans, bikerjacka och ormskinnsfärgade cowboy-boots är han h e t. Men, det är nu det gäller. Han är sugen, han är villig, han vill ha fitta. Ser en snygg brud sitta invid fönstret, han stapplar fram och dunsar ned i sätet framför. Han börjar flörta vilt, börjar med den lite mer timida stilen: "huuur jobbig är jag inte nu på en skala?" *blink blink* Svaret är inte vad han väntade sig (vad fan menar hon med oändligt? Liksom utan slut eller vad då?), så han fortsätter men ändrar nu taktik. "Tjejeeeeeen, jag vet att du vill!" Fungerar inte. Blicken han får är inte sådär våt och kåt som han hade hoppats på. Hon slickar sig inte om munnen på det där sexiga sättet. "Fattar du inte vinken? Jag vill inte. Jag är lesbisk och hatar snoppar." Han fnissar lite osäkert (lesbisk? Är man det på riktigt och inte bara på porrfilm för att förnöja killarna?). Drar ett skämt "Du har ju inte ens vinkat till mig höhöööö" Tänker att vad fan, det var bättre förr när alla brudar var sugna och villiga. De har blivit så jävla kräsna nu för tiden. Säger det högt för att försöka truga med henne hem, men inget biter. Vad gör han för fel? Det står still i huvudet; inga fler repliker eller skämt att dra. Han teaser henne, såklart hon vill se vad som döljer sig innanför byxorna? "Du kan få snaska min kotte! Din tjej kan få slicka mina kulor!" Sådärja, nu har han dem på kroken. Lesbisk, my ass. Alla brudar vill ha kuk! 


Till dig, med bikerjackan och cowboy-bootsen, vill jag bara säga att jag och Emma inte är lesbiska. Men, vi vill ändå inte snaska din kotte. Vi försökte på ett trevligt sätt neka dig ditt booty call. Vi ville inte avslöja den egentliga anledningen till varför ingen, någonsin, kommer att följa med dig hem från busssen klockan 02.45. Din taskiga klädsmak, din illaluktande cologne och ditt håravfall vittnar om någon som inte tar hand om sig själv. Som fortfarande bor kvar hos mamma i Bollebygd och jobbar på ett lager för att du var för dum för att ta dig igenom gymnasiet. Som går till Harrys varje fredag och lördag och, när mamma är bortrest, försöker ragga hem någon. Vem det är spelar ingen roll, du vill bara doppa snoppen.
Till dig, med bikerjackan och cowboy-bootsen, vill jag bara säga: fuck off and die.

Upp och ner, orkar inte. Emotionell och empatisk på samma gång? För mycket ambivalens för ett huvud och ett hjärta. 
Som att ensamheten äter upp allt jag stoppar i mig, ständigt hungrig. Dränk allt i vin, vakna mätt och för trött för att bry sig.

Död åt er med någon att hålla om.

Fasade för att behöva stå iklädd endast bh och trosor inför en okänd man i dagsljus, drömde mardrömmar om att bli tafsad på (alternativt utskrattad för min inte så publikvänliga kropp). Dock gick "operationen" bra och jag behöver inte längre oroa mig för farliga födelsemärken. Gott.

Ska provsminka mig hos Sophias kusin idag. Tänkte mig en blandning av Louis Vuittons "runway make up" 2009 (till vänster):



...och frisyren från Lindex underklädesreklam samma år :




Skräms lite av mig själv för denna noggrant utstuderade plan för hur jag ska se ut om en månad, men till mitt försvar hör det faktum att jag skräms ännu mer av tanken att behöva gå på en röd matta inför 100 fördömande boråsare och 300 examensstudenter därtill. Snygghet i sin renaste form är det enda som kan lösa detta dilemma (existentialismen får vänta tills den 10 juni).


(Dock vill jag påpeka att jag just nu lyssnar på Marilyn Manson och läser en bok om global rättvisa).

Det är onsdag kväll och jag studerar måttligt intresserad Expressens tv-tablå. Klockan 20.00 börjar Anna Anka söker ny assistent på TV3. 
 Expressen, Anna Anka och TV 3… symbolerna för den utveckling mot det kommersiella och ytliga samhället västvärlden har kommit att bli. Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich har studerat ett fenomen som blommat upp i USA och som i ultrarapid har spridit sig över Atlanten, i sin bok ”Smile or die: How positive thinking fooled America and the world” beskriver hon en filosofi där positivt tänkande anses vara nyckeln till all framgång.[1] Självhjälpsböcker och livscoacher finns där för att förgylla våra liv och göra oss snygga, smala och smarta. ”Människan är fri att forma sitt eget liv” talar existentialismen om för oss, men det är som att böckerna och coacherna har tagit existensbegreppet ur dess forum och sopat resten under mattan. Ångest? Flyktvägar? Ivriga handlingar?
När Anna Anka visar upp sina manikyrerade naglar i tv-rutan och med förskräckelse i rösten inte kan förstå varför inte alla, minst en gång i veckan, går på skönhetsbehandlingar ser jag framför mig hur Jean-Paul Sartre vaknar till liv i sin grav med ett skrik. När Expressen gör förstasidesnyheter av ”Fem desserter under 200 kcal” utsätter de den återuppstådda filosofen för svårare plågor än Judas infrusen i Cocytos is, men den verkliga dödsstöten ges när TV 3 annonserar för den trettonde säsongen av Top model. Det kommersiella och ytliga mediesamhället pumpar hela tiden sin befolkning full med påståenden om hur de måste vara (snygga, smala, glada, kär) och vad de måste ha (stor tv, rätt kläder, ny mobiltelefon, partner). ”I ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem”, skriver Barbara. Vad som behövs i de falskt silikonfyllda läpparna och brösten är en injektion av ångest. En spruta verklighet, tack!

[1] http://www.dn.se/dnbok/optimismens-falska-profeter-1.1079689



(så att ni förstår att jag inte bara engagerar mig i depperier och sorgligheter)

Uppdrag: sova hemma i min egen säng utan sällskap dessa dansanta och onyktra nätter, för att på så sätt undvika känslan av att vara desperat, ofullständig, patetisk, äcklig och trött dagen efter.