Popsong2006

Kan inte få nog av Mikronkåt med September, galet bra. Daniel Adams-Ray på P3's Flipp eller Flopp kan gå och dra något gammalt över sig, pratar om helgerån och bla bla. Låten är magisk, kaxig, nyskapande och så jävla häftig -just det som hip hopen står för!

Lyssna på Spotify nuuuuuuuu! (Jag menart')

Som den materialist jag är blev jag hänförd av Audrey Hepburns/Holly Golightlys sovmundering när hon öppnar dörren för George Peppard/Paul "Fred" Varjak och snart *trumvirvel* tillhör hennes (eller ja, falska kopior av hennes) öronproppar och sovmask mig. Sann lycka en natt som den här!

Hade ett långt och givande (om man kan kalla en timmes hysterisk brainstorming kring framtida ambitioner och sysselsättningar för givande) samtal med min barndomsvän från Stockholm.
Insåg att ångest, bitterhet, hysteri och apati inte är så konstigt i en värld som denna. Vad har jag egentligen behövt kämpa för i mitt liv? Samlade enkronor för att ha råd med en Furbee (Furby?) när jag var nio år, men kläderna jag har på mig har betalats av inte alltför mycket jobb och lite studiebidrag. Min dator var en födelsedagspresent. Skorna köptes med bidrag från mammi och pappi, likaså alla mina möbler.
I ett samhälle där skolgången är gratis kan man inte låta bli att känna vissa (väldigt höga krav) på att bli lite mer än timanställd på McDonalds. Men samtidigt erbjuder ett samhälle som detta plats för att drömma skyhöga drömmar, kan inte nöja mig med villa, volvo, vovve i någon förort. Det ska vara fet lägenhet i Paris eller New York (helst båda), jag vill resa till Asien, Afrika, Syd - och Nordamerika. Jag vill starta upp ett café, jag vill designa kläder, jag vill rädda barn i indiska slummen, jag vill vill vill.
Samtidigt sitter jag i min soffa, dricker te och tänker att vi ges plats för att drömma, men vill att någon berättar för mig hur man dödar tristessen som uppkommer i allt tv-tittande och facebookande. Hur ska man orka kliva upp från den sköna, mjuka underbara säng som kallas trygghet och bekvämlighet?
Jag drunknar bland duntäcken och fluffiga kuddar, trivs på ett sätt men känner att jag börjar få liggsår.

Måste. Göra. Något. Nu.

Blir lite yr och illamående när jag tänker på alla som har flytt Borås för London, som ska flytta till Stockholm och de som redan bor där.
Jag skulle vara först härifrån, men jag är kvar och tjänar bara tillräckligt mycket pengar för att försvinna i tre veckor. Vågar inte erkänna för mig själv att jag är rädd för att stanna borta för länge, för feg för att klara mig själv långt bort.

Vill så mycket, vågar så lite.

Idag är en såndär dag när jag måste ställa klockan för att gå upp och ringa vårdcentralen på min lediga dag, för att mina föräldrar (som ändå är uppe) vägrar hjälpa till. "Du är faktiskt 18 år nu, sluta betee dig som ett curlingbarn".
Idag är en såndär dag när min pojkvän sover när jag ringer honom kvart över tio (när vi har bestämt att han ska vara hos mig kl 11) och inte ens frågar varför jag ska till läkaren.
Idag är en såndär dag som jag hamnar på köplats 21 när jag ska ringa till SAS och fråga varför de har dragit pengar för fyra biljetter à 493 kronor, när jag endast har beställt och fått bekräftelse för två stycken.
Idag är en såndär dag när jag läser om horor som bestämt säger att de skulle gjort samma val idag om alternativet var att jobba på McDonalds.
Idag är en såndär dag som slutar upp med att min hand inte visar sig ha någon skelettskada men gör lika jävla ont ändå.
Idag är en såndär dag som jag har mensvärk och känner mig tjock.

Idag är en såndär dag som jag kan räkna mina anledningar till att fortsätta leva på en hand.