ensamhetsdöden
Jag hatar män av flera anledningar. Den främsta är antagligen det faktum att jag är ensam och olegad, men det mesta av hatet bidrar de själva med utan inblandning av min bitterhet.
På Bränneriet igår kl 21.00, kom det fram en 52årig man till mig och presenterade sig som "Extra Lars" (tydligen skulle han vara extra välutrustad..........................). Han synade mig upp och ner, lät blicken vila snusk-pervo-länge på min barm, och sade "mina ögon är överallt och de gillar vad de ser."
Jag drabbades av kräckreflexer och dödsångest och begav mig (läs flydde fältet) till en vän i hopp om att bli legad. Men nej. Jag krävde lite närhet, dock ingen kärlek eller ömma ord, men blev trots detta bortprioriterad till förmån för ett dataspel.
Det känns som att jag ligger och krälar på botten av den brunn som en gång var källan till min självkänsla. Det enda jag har kvar är min bröst, men den enda som vill ha dem är nyskild och var vid tillfället full på två flaskor vin.
