jag är fast i det här, min egen kärleksaffär
Hade ett långt och givande (om man kan kalla en timmes hysterisk brainstorming kring framtida ambitioner och sysselsättningar för givande) samtal med min barndomsvän från Stockholm.
Insåg att ångest, bitterhet, hysteri och apati inte är så konstigt i en värld som denna. Vad har jag egentligen behövt kämpa för i mitt liv? Samlade enkronor för att ha råd med en Furbee (Furby?) när jag var nio år, men kläderna jag har på mig har betalats av inte alltför mycket jobb och lite studiebidrag. Min dator var en födelsedagspresent. Skorna köptes med bidrag från mammi och pappi, likaså alla mina möbler.
I ett samhälle där skolgången är gratis kan man inte låta bli att känna vissa (väldigt höga krav) på att bli lite mer än timanställd på McDonalds. Men samtidigt erbjuder ett samhälle som detta plats för att drömma skyhöga drömmar, kan inte nöja mig med villa, volvo, vovve i någon förort. Det ska vara fet lägenhet i Paris eller New York (helst båda), jag vill resa till Asien, Afrika, Syd - och Nordamerika. Jag vill starta upp ett café, jag vill designa kläder, jag vill rädda barn i indiska slummen, jag vill vill vill.
Samtidigt sitter jag i min soffa, dricker te och tänker att vi ges plats för att drömma, men vill att någon berättar för mig hur man dödar tristessen som uppkommer i allt tv-tittande och facebookande. Hur ska man orka kliva upp från den sköna, mjuka underbara säng som kallas trygghet och bekvämlighet?
Jag drunknar bland duntäcken och fluffiga kuddar, trivs på ett sätt men känner att jag börjar få liggsår.
Måste. Göra. Något. Nu.
Insåg att ångest, bitterhet, hysteri och apati inte är så konstigt i en värld som denna. Vad har jag egentligen behövt kämpa för i mitt liv? Samlade enkronor för att ha råd med en Furbee (Furby?) när jag var nio år, men kläderna jag har på mig har betalats av inte alltför mycket jobb och lite studiebidrag. Min dator var en födelsedagspresent. Skorna köptes med bidrag från mammi och pappi, likaså alla mina möbler.
I ett samhälle där skolgången är gratis kan man inte låta bli att känna vissa (väldigt höga krav) på att bli lite mer än timanställd på McDonalds. Men samtidigt erbjuder ett samhälle som detta plats för att drömma skyhöga drömmar, kan inte nöja mig med villa, volvo, vovve i någon förort. Det ska vara fet lägenhet i Paris eller New York (helst båda), jag vill resa till Asien, Afrika, Syd - och Nordamerika. Jag vill starta upp ett café, jag vill designa kläder, jag vill rädda barn i indiska slummen, jag vill vill vill.
Samtidigt sitter jag i min soffa, dricker te och tänker att vi ges plats för att drömma, men vill att någon berättar för mig hur man dödar tristessen som uppkommer i allt tv-tittande och facebookande. Hur ska man orka kliva upp från den sköna, mjuka underbara säng som kallas trygghet och bekvämlighet?
Jag drunknar bland duntäcken och fluffiga kuddar, trivs på ett sätt men känner att jag börjar få liggsår.
Måste. Göra. Något. Nu.
Kommentarer
Trackback
