death and all his friends
En tanke slog mig när jag vandrade hemåt; jag har aldrig gråtit över någons död.
Nu, i skrivande stund, kommer jag dock på att jag grät när min fågel dog.
Och nu tänker jag att jag är en riktigt dum jävel, som glömmer lilla Eddie. Min fina lilla fågel.
Sedan undrar jag vem som kommer näst,
och tänker att det här med livet ändå är ett rätt sorgligt kapitel i Dödens bok.
Jag menar, vi lever i några år och är döda i en evighet.
Nej, det här med kristendomen kanske är något man ska satsa på.
Eller kanske någon annan religion där man tror på ett liv efter döden, så att man inte behöver ägna så mycket tankekraft åt det när man nu lever.
För att är jävligt dumt, att tänka på döden när man lever.
Eller hur?
Jag skulle ju kunna oroa mig för något annat kanske.
