Popsong2006

Finns det någon roman som satt lika djupa märken efter sig hos generationer av europeiska ungdomar som Albert Camus "Främlingen"?
Särskilt för dem som var unga på 1940-talet, antingen de sedan bodde i Rumänien eller vid Nordkap, var det romanen som alla kände till eller åtminstone romanen som alla skulle ha läst. I hur många klassbibliotek i svenska gymnasier ingick inte ”Främlingen” som obligatorisk lektyr, på hur många regementsluckor och studenthem diskuterades inte ”Främlingen”? Den var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.
- http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/valkand-framling-med-ny-ton_3055961.svd

Enligt De Belästa, De Kunniga och De Som Vet borde jag älska varje liten bläckplump i Albert Camus novell, men det gör jag inte. Ofrivilligt har jag givit etablissmanget en spark i rumpan.
Jag är ärlig när jag säger att boken tråkade ut mig, när jag påstår att den var lika intetsägande som Främlingen himself. Lika likgiltig, lika ointressant.
    Jag blev arg på mig själv, tänkte att jag var dum som inte kunde ta till mig detta fantastiska verk som självaste Sartre pekat ut som representant för existentialismen när det begav sig.
Jag blev osäker, nedslagen, orolig. Vad är det alla talar om som jag inte kan förstå?
Visst, jag förstod att Camus skildrade huvudpersonen Mersault som just den intetsägande, likgiltiga och ointressanta person jag upplevde honom som för att påvisa människans absurda situation på jorden. Jag förstod att novellen hade existentialistiska kopplingar.
Jag förstod allt som De Belästa, De Kunniga och De Som Vet pratade om - men, jag förstod inte storheten. Medan jag bläddrade sida, tänkte jag att det kanske hade med tidsskillnaden att göra. Att de 60 år som gått sedan publiceringen givit mig andra verk att häpnas över och att dessa samtidigt placerat Främlingen någonstans på bottenplaceringen.  
Kanske?

Men så i slutet, på en av de sista sidorna fann jag dessa rader. Dessa genialiska rader som utgör vad Thure Stenström (SvD) talar om, som är precis vad som gör boken till vad alla talar om. Dessa meningar gör Främlingen till vad Sartre pekade ut den som. 
Det räcker egentligen att beskriva dessa rader på bara några rader;
kalla mig cp (kalla mig vad du vill), men utan dessa meningar kan Främlingen slänga sig i väggen.