Popsong2006

Har slutat med cigaretter, fett och socker
men börjat med mer alkohol, aspartam och pizzasallad.

Öh, var är den gyllene medelvägen?

Dör 50 000 gånger om inombords och tänker att någon ju måste dö ensam och olycklig,
annars skulle världen vara alldeles för bra

synd bara att det är jag som ska fucka upp, fucka fel och fucka till det hela tiden

Försökte sy om en skjorta till en sexig knyta-i-midjan-visa-lite-mage-kreation, men det visade sig att jag (fortfarande) är helt inkompetent när det kommer till att sy och har odlat en liten ölmage som inte rimmar med offentlighet.
Satt med Sophia på McDonald's och drack kaffe med en påse godis igår, idéen om att ta tag i livet har aldrig varit mer passande än vad den är idag.


(Förresten har McDo kommit att bli ett av mina favorittillhåll; fullt med tjocka matgäster man kan känna sig snygg och lagom lyckad bredvid. Dessutom är kaffet gratis, ibland)

Öh

dags att sluta
- dricka absurda mängder alkohol
- äta absurda mängder onyttigheter
- röra absurt lite på mig

dags för att
- återuppliva levern
- bli smal
- bättra på konditionen

Den bästa scenen ur (500) Days of Summer, Joseph Gordon-Levitt illustrerar precis vad jag menar med att vilja bo i musik.
Min vanliga reaktion till klipp som detta brukar vara det som kan utläsas av den här kommentaren;

Film med Mathilda, cheesecake och cola.

Bättre än originalversionen!

Johnossi - What's the point


Det gör ont i hjärtat
det svider i lungorna
jag mår illa

Se den!

Finns det någon roman som satt lika djupa märken efter sig hos generationer av europeiska ungdomar som Albert Camus "Främlingen"?
Särskilt för dem som var unga på 1940-talet, antingen de sedan bodde i Rumänien eller vid Nordkap, var det romanen som alla kände till eller åtminstone romanen som alla skulle ha läst. I hur många klassbibliotek i svenska gymnasier ingick inte ”Främlingen” som obligatorisk lektyr, på hur många regementsluckor och studenthem diskuterades inte ”Främlingen”? Den var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.
- http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/valkand-framling-med-ny-ton_3055961.svd

Enligt De Belästa, De Kunniga och De Som Vet borde jag älska varje liten bläckplump i Albert Camus novell, men det gör jag inte. Ofrivilligt har jag givit etablissmanget en spark i rumpan.
Jag är ärlig när jag säger att boken tråkade ut mig, när jag påstår att den var lika intetsägande som Främlingen himself. Lika likgiltig, lika ointressant.
    Jag blev arg på mig själv, tänkte att jag var dum som inte kunde ta till mig detta fantastiska verk som självaste Sartre pekat ut som representant för existentialismen när det begav sig.
Jag blev osäker, nedslagen, orolig. Vad är det alla talar om som jag inte kan förstå?
Visst, jag förstod att Camus skildrade huvudpersonen Mersault som just den intetsägande, likgiltiga och ointressanta person jag upplevde honom som för att påvisa människans absurda situation på jorden. Jag förstod att novellen hade existentialistiska kopplingar.
Jag förstod allt som De Belästa, De Kunniga och De Som Vet pratade om - men, jag förstod inte storheten. Medan jag bläddrade sida, tänkte jag att det kanske hade med tidsskillnaden att göra. Att de 60 år som gått sedan publiceringen givit mig andra verk att häpnas över och att dessa samtidigt placerat Främlingen någonstans på bottenplaceringen.  
Kanske?

Men så i slutet, på en av de sista sidorna fann jag dessa rader. Dessa genialiska rader som utgör vad Thure Stenström (SvD) talar om, som är precis vad som gör boken till vad alla talar om. Dessa meningar gör Främlingen till vad Sartre pekade ut den som. 
Det räcker egentligen att beskriva dessa rader på bara några rader;
kalla mig cp (kalla mig vad du vill), men utan dessa meningar kan Främlingen slänga sig i väggen.

När jag var en pojke, gick en motorväg utanför fönstret
Och varje bil förde med sig löftet om att allt var möjligt någonstans längs med
- När jag var liten bodde jag precis bredvid en motorväg. Jag brukade klättra genom staketet, till andra sidan där det fanns ett berg. På det brukade jag sitta och titta ner på bilarna som susade förbi.
Idag bor jag bredvid en annan, inte lika stor väg, men idag symboliserar den något som jag inte förstod när jag var tio - löften om att allt är möjligt någonstans längs med.


När du var populär och överallt, för långa vägar sen, för långa vägar sen.
På en regnig busshållplats, jag skulle bli något i stan över en natt.
- Alla människor som för långa vägar sedan varit allt jag velat vara, hatar jag idag. Skäms över hur jag betedde mig för att bli en av dem, skäms för att jag inte lät det vara.
Busshållplatsen - vägen bort till att slippa vara som dem, till att bli något i stan över en natt.


Jag andades in det ruttna spelet, och sen ut med det.
Jag såg några gå förbi, jag såg hjulet som jag var ett kugghjul
- Känslan av meningslöshet, att allt bara är ett ruttet spel. Tvånget att varje dag andas in och sedan ut, slå bort tankarna, skapa en mening - gå sin egen väg och bli mer än bara ett hjul i ett kugghjul.


Jag såg ner, sen bort, och såg kostymer jaga grönljusen, jag såg nog själva ägget och tänkte att, jävlar,
jag kommer göra mig så jävla illa här.
- Kostymerna, synonymen för clowner i kulissen. Viljan att inte studera mera, skaffa man barn hus och hund. Paniken inför Det Monotoma, Tryggheten och Det Enkla. Viljan att istället kasta sig ut, flytta, byta namn. Och insikten om att jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa.


Tillbaka till stan som en nattfjäril mot ljuset, tillbaka till knarket.
Och jag stod där med ögonen slutna, så som man gör inför långa vägar.
- Så länge jag inte fastnar på Trägårn, så länge jag inte alltid fikar på Viskan, så länge jag slipper dras med alla amerikanska highschool-filmer på 2001, så länge inte vin och cigaretter blir mina enda vänner. Så länge det inte händer, kommer allt ordna sig. Och jag stod där med ögonen slutna, så som man gör inför långa vägar.

Verkligheten blir så jobbig när facebook inte fungerar
och när google inte kan tillhandahålla mig med den information jag söker.

Vad kostar det att gå på Almedals releasefest?
Var kan man köpa biljetten?
Vilka ska dit?

FACEBOOK, JAG BEHÖVER DIG
GOOGLE, BE MY FRIEND

Det spelar faktiskt ingen roll om jag gör engelskaläxan tills imorgon, när jag ska bosätta mig bland anglosaxernas europeiska motsats om några år (och där inte ens hälften av befolkningen har ett så pass bra uttal att 'hungry' inte kan misstas för 'angry').

In your face, engelskalärare.

http://www.terryrichardson.com/

Ovanstående bild får representera vad som uppehåller min vardag för tillfället.
Lite anala stadier, detet och Oidupuskomplex halvt äcklar mig, halvt fascinerar mig.
Undrar i vilket stadium det gick fel för min del, och exakt vad det var som fallerade. Kanske kan jag skylla det på för lite psykoanalys under mitt falliska stadium, kanske lider jag av penisavund.

Det återstår att se.

Bokade en resa till Paris igår, 15 - 20 juni.

GAH

Fick ångest när jag upptäckte att jag har spenderat 2 500 den här månaden (PÅ VAD?!) och lite mer ångest när sparkontot sjönk till en tredjedel av den tidigare summan.
Att planera outfittor till resan är inte passande i mitt ekonomiska tillstånd. Funderar på att göra en "borta-med-vinden" och sy något fint istället, kanske inte av en gardin bara.

Minns för övrigt att jag såg den filmen när jag var liten, men det är bara två scener som fastnade i huvudet på mig. Den ena är när hon nyper sig i kinderna för att de ska bli röda och den andra är när hon drar ner gardinen för att sy en klänning av den, det där med krig och olycklig kärlek var tydligen inte riktigt något jag brydde mig om (eller ens visste om) när jag var liten.

Man kan inte bli annat än löjligt förtjust när man i ren demonstrativ och eskapistisk anda väljer att surfa runt på Spotify efter ny musik istället för att studera realpolitik, agitation och folkfront i Kinas historia -OCH DÅ HITTAR DEN HÄR LÅTEN.
Ännu lyckligare blir man när man upptäcker att videon är i samma löjligt mysiga anda som det synthiga plinget i bakgrunden av det katschiga mantrat "I wanna be with you everywhere"

GAH!!!!!!!

Trevligt att vakna upp till Lykke Li,
aningen otrevligare att stifta bekantskap med silverfiskar på toaletten
(och datorn?!)
Innan dagen är slut ska jag ta reda på hur man utrotar de slemmigla jävlarna.